Är det dax för en reklampaus, månne tro?
Jag ska i alla fall berätta en trevlig händelse som hände för ganska länge sedan, närmare bestämt sådär 19 år sedan. Men vi bygger först en grund för händelsen. Man måste ju lägga en grund innan man kan börja bygga något, eller hur?
Vi köpte en liten gård innehållande en bagarstuga. Det första jag gjorde var att renovera den svårt nedgångna bagarstugan. När renoveringen var klar kom grannfrun på besök. Hon ville lära mig baka hälla kakor. Hon hade hållit bagarkurser och kunde både baka själv och undervisa. Efter tre dagars kurs så sade hon till mig att jag är fullärd och ska börja baka och sälja bröd.
Jag använde mig av min frus gamla väl beprövad brödrecept men gjorde vissa ändringar i receptet för att få fram "mitt eget bröd". Vi sålde bröd i närliggande byar genom dörrknackning.
Och nu till själva händelsen:
En gång hände det sig så här: Vi kom till en by där vi ännu inte hade varit och sålt bröd. En medelålders kvinna köpte en påse bröd. Det var ca. 600 gram bröd.
Efter två veckor åkte vi tillbaka till byn med bröd. När vi kom till kvinnans hus och hon öppnade dörren så blev hon mycket glad och började berätta följande:
"När ni var här förra gången så köpte jag endast en påse för jag kände varken er eller brödet. Sedan gick jag till köket och skar brödet i lämpliga bitar och lade det i brödkorgen på köksbordet. Mina tre tonårssöner var i vardagsrummet och såg på tv. Efter en stund blev det reklamavbrott och pojkarna kom till köket och frågade: "Mamma, vad är det här för bröd?" Jag berättade för dem att jag köpte det alldeles nyss av en dörrförsäljare. Pojkarna gjorde var sin macka av brödet och försvann till vardagsrummet.
Efter en kort stund hörde jag världens skrammel från vardagsrummet. Pojkarna rusade till köket och ryckte till sig bröd och gjorde mackor och försvann till vardagsrummet framför tv:n. Jag tittade på brödkorgen - den var tom. Jag hade inte hunnit smaka på brödet. Nu ska jag köpa mer bröd och tänker se till att jag hinner smaka på det innan pojkarna får veta att brödet finns i hemmet."
Den här verkliga händelsen kan man faktiskt använda till en brödreklam. Reklamen skulle kunna vara så här:
En medelålders kvinna köper bröd. Sedan lägger hon brödet i lämpliga bitar i en brödkorg på köksbordet. Hennes tonårssöner kommer fram och frågar vad det är för bröd. Mamman berättar att det är ett nytt bröd från en ny bagare som hon ska testa. Pojkarna gör var sin macka och försvinner till vardagsrummet. Efter ett tag hör mamman skrammel och oväsen från vardagsrummet. Pojkarna rusar till köket och rycker till sig så mycket bröd de bara kan och gör mackor. Sedan försvinner de till vardagsrummet och framför tv:n. Mamman vänder blicken på den tomma brödkorgen.
Då kommer en person fram framför kameran och säger: "Jakobs goda bröd! Det ska inte stoppas i frysen utan i munnen. Jakobs goda bröd såklart."
Detta har hänt i det verkliga livet. Bakgrunden till händelsen är denna: Jag är finländare bosatt i Sverige sedan hösten 1980. Händelsen utspelar sig sommaren 1991. Jag hade blivit frälst tidigare samma år i februari och hade aldrig åkt tåg i Sverige. Men nu av en anledning satt jag för första gången på tåget i Sverige.
Konduktören kom med jämna mellanrum nästan springande från vagn till vagn och ropade, så som jag hörde: "Nypon Stina! Nypon Stina!, Nypon Stina! Jag tyckte det var väldigt konstigt. Söker han verkligen efter en kvinna vid det märkliga namnet? Jag kunde inte förstå att någon skulle heta Nypon Stina. Men konduktören verkade leta efter en kvinna vid detta namn. Jag undrade vad är det som händer här och hur kan någon heta Nypon Stina?
Efter det att konduktören hade sprungit förbi mig några gånger och letat efter Nypon Stina så bestämde jag mig för att nästa gång när han kommer ska jag minsann lyssna mycket noga vad är det han egentligen säger. Han kan ju omöjligen leta efter någon som heter så konstigt. När konduktören kom nästa gång då hörde jag han fråga: "Nypåstigna? Nypåstigna?"
Många år senare tittade jag på TV. Där i studion satt dåvarande vänsterledaren Lars Ohly. Han berättade att han tidigare har jobbat som konduktör. Då slog det mig att det var Lars Ohly som jag hade sett leta efter Nypon Stina. Rösten och personligheten stämde med konduktören. Om jag någon gång får träffa Lars Ohly så ska jag fråga honom om han har hittat sin Nypon Stina.
En annan märklig händelse som har fastnat i minnet.
För många år sedan var jag i en maskinuthyrningsfirma. Jag skulle hyra en röj såg och röja sly på vår tomt. När jag kom in satt de anställda runt kaffebordet nära ingången. Kundmottagningen var längre in i lokalen. I lokalen fanns inga andra kunder, eller de satt där runt kaffebordet med de anställda.
En ung man reste sig upp och gick raka vägen till kundmottagningen. Jag följde efter honom fram till disken. Jag frågade efter röj såg. Utan att säga ett enda ord började han knappa på datorns tangenter och tittade ner på skärmen. Sedan ställde han en fråga till mig samtidigt som han tittade ner mot tangenterna. Jag hörde han fråga: "Har du hittat din fru?" Jag kunde inte begripa hur i all sin dar frågar han om min fru. Hon har inte varit försvunnen och är inte borta, så varför frågar han om henne??? Hon har dessutom ingenting med detta ärende att göra. Och varför skulle han överhuvudtaget vara intresserad om henne? Jag förstod att någonting här är fel.
Jag stod helt tyst en stund och försökte komma på vad det var han egentligen sade. Han kunde ju omöjligen ha frågat om min fru. Jag måste ha hört fel eftersom jag visste att min hörsel inte är så bra och han hade uttalat frågan snabbt och otydligt.
Till slut sade jag till honom: "Jag har lite dålig hörsel och inte uppfattade vad du sade - så - vad sade du?" Då lyfte han blicken från dataskärmen, tittade på mig och frågade tydligare och långsammare: "Har du hyrt här förut?"
Nu hörde jag rätt. Han ville veta om jag har hyrt maskiner tidigare och är således en gammal registrerad kund. Och det hade jag gjort.
Jag tog fram mitt körkort och gav det till honom eftersom mitt finska namn är svår för svenskar och för att legitimera mig. Han knappar på sina tangenter och går sedan för att hämta röj sågen utan att säga ett enda ord. När han var tillbaka och vi var färdiga med mitt ärende så sade jag till honom: "Jag hörde dig fråga: "Har du hittat din fru?" Då tittar han på mig och säger: "Jaa, det var därför du var lite fundersam." Han sade detta liksom att endast konstatera fakta utan att vara det minsta road. Men jag var mycket road av att ha hört så totalt fel.